Jag log och gav honom en knuff på axeln. ”Slappna av, Leo. Jag är oskadd. Och din mästare kommer att överleva ett blåslaget ego.”
Leo skakade på huvudet, ett snett leende bröt äntligen igenom hans spända ansiktsuttryck. ”Oskadd? Du bröt ner min bästa fighter på tre sekunder utan att ens bli andfådd. Jag trodde att du jobbade med logistik? Det var vad du sa till mamma och pappa på Thanksgiving.”
”Logistik är ett brett begrepp”, sa jag. Jag plockade upp min väska. ”Kom igen. Jag kom en dag för tidigt, och jag är hungrig. Bjuder du på middag?”
Vi hamnade på en liten diner ett par kvarter från gymmet. Klockan var sen eftermiddag och stället var nästan tomt. Vi satt i ett hörn, långt från fönstren – en vana jag inte ens tänkte på längre när jag valde sittplats.
Leo beställde två enorma hamburgare och en kanna isvatten. Han tittade på mig över bordet, verkligen studerade mig, som om han försökte foga samman bilden av sin storasyster med kvinnan han just sett på mattan.
”Du har förändrats”, sa han till slut.
”Det har gått två år sedan vi sågs, Leo. Man förändras.”
”Inte sådant här”, sa han och pekade på mig med en pommes frites. ”Du rörde dig som… jag vet inte. Som att du inte ens tänkte på vad du gjorde. Det fanns ingen tvekan. Jax är otroligt snabb, han vinner matcher på ren reaktionsförmåga. Du bara klev in i hans utrymme som om han rörde sig i slow motion.”
Jag tog en klunk av mitt vatten. ”I min värld, Leo, om du måste tänka på vad du ska göra, är du redan för sent ute. Jax tränar för att vinna poäng, för att få motståndaren att ge upp. Han förväntar sig en dans. Han förväntar sig att jag ska backa, parera, och svara med samma rytm. Jag bröt rytmen. Jag tog bort hans balanspunkt innan han ens hade hunnit stabilisera den. Det handlar om fysiologi, inte magi.”
Leo lutade sig tillbaka i båset. ”Mamma och pappa vet ingenting om det här, eller hur? Om vad du egentligen gör?”
”De vet att jag är i tjänst. De vet att jag är säker. Det räcker för dem. Mamma oroar sig tillräckligt när hon ser nyheterna. Det finns ingen anledning att ge henne detaljer som bara kommer att hålla henne vaken om nätterna.”
Vi åt under tystnad en stund. Det var en bekväm tystnad, den typen som bara syskon kan ha.
”Gymmet går bra annars?” frågade jag för att byta ämne.
Leo sken upp. Han älskade sitt gym. Det var hans livsverk. ”Det går fantastiskt. Vi har över trehundra medlemmar nu. Ungdomsprogrammet är fullt, och Jax… ja, fram till i dag har Jax varit vår stora dragplåster. Han har en titelmatch om två månader. Det var därför han var så uppskruvad. Han har haft mycket press på sig, mycket media och sponsorer som drar i honom. Han lät det stiga honom åt huvudet.”
”Det är farligt”, konstaterade jag milt. ”Om han tar med sig den arrogansen in i buren mot någon som är hungrigare än honom, kommer han att bli krossad. En övermodig fighter slutar försvara sig. Han fokuserar på publiken istället för motståndaren.”
Leo nickade långsamt. ”Det är det jag har försökt säga till honom i veckor. Kanske behövde han precis det du gav honom. En reality check.”
Vi tillbringade resten av kvällen med att prata om allt annat än slagsmål och uniformer. Vi pratade om familjen, om barndomsminnen och om Leos planer på att utöka anläggningen. När vi kom tillbaka till hans lägenhet, där jag skulle sova på soffan, var jag helt slut. Den adrenalinurladdning som hade skett på gymmet började äntligen släppa taget om mitt nervsystem.
Nästa morgon vaknade jag innan solen hade gått upp. Min inre klocka var obarmhärtig. Klockan var 04:30.
Jag steg upp ljudlöst, rullade ihop filten och bytte om till träningskläder. Leo sov djupt i sitt sovrum. Jag visste att han hade en nyckel till gymmet hängande i hallen, så jag tog den, snörade på mig löparskorna och gav mig ut i den krispiga morgonluften.
Gymmet låg bara tjugo minuters joggtur bort. Jag behövde röra på mig, sträcka ut musklerna och hitta min egen rytm. När jag kom fram till anläggningen var den mörk och tyst. Jag låste upp dörren, larmade av med koden Leo hade skrivit ner åt mig och slog på grundbelysningen.
Det är något heligt med ett tomt gym. Lukten av rengöringsmedel, gammalt svett och läder. Ljudet av ens egna andetag som ekar mot de höga taken.
Jag gick bort till de tunga boxningssäckarna längst in i hörnet, lindade mina händer och började arbeta. Jag slog inte hårt. Jag arbetade med form, rörlighet och andning. Fotarbete. Vinklar. Att ständigt flytta centrum för min egen massa.






