”Han har ringt mig fem gånger om dagen. Han försökte få sin svåger att agera ställföreträdande projektledare och påstod att de höll på att rekrytera en ny licensierad mästare ’inom kort’.” Dominic frustade av skratt i luren. ”Jag gav honom till i fredags. Sedan häver jag kontraktet. Ingen licens, inget jobb. Mitt försäkringsbolag skulle halshugga mig.”

”Han kommer inte att hitta någon”, sa jag ärligt. ”Folk i branschen vet att han är svår att arbeta för. Och ingen mästare med självrespekt lånar ut sin licens till ett företag som kontrolleras av någon annan om de inte får rejält betalt, vilket han inte har råd med.”

Det blev tyst i luren ett ögonblick. Sedan harklade sig Dominic.

”När vi skrev på med Harland Electric, Emmett, så gjorde jag det för att det var *du* som satt vid förhandlingsbordet. Jag litar på dig. Jag vet att du gör jobbet rätt, i tid och utan genvägar.”

”Tack. Det uppskattar jag.”

”Jag kollade upp det statliga registret i går”, fortsatte Dominic. ”Det verkar finnas ett nytt bolag registrerat. *Second Shift Electric*. Nystartat, rent register, och den registrerade mästaren är en viss Emmett Harland.”

Jag log för mig själv. ”Det stämmer.”

”Jag har ett skolprojekt för 1,4 miljoner dollar som behöver en elentreprenör, Emmett. Jag måste börja grovdragningen om senast tre veckor. Har Second Shift Electric kapacitet att ta över kontraktet om jag bryter med Harland?”

Mitt hjärta slog volter i bröstet. Det här var det absolut bästa scenariot, men jag hade varit för stolt, och för upptagen med att återhämta mig, för att sträcka ut handen och fråga.

”Det kan jag lösa”, sa jag stadigt. ”Men jag behöver två veckor för att säkra upp bemanning och försäkringar.”

”Fixa det”, sa Dominic. ”När jag skickar uppsägningen till din pappa på fredag, skickar jag ett nytt utkast till dig.”

Samma kväll bjöd jag över Cara på middag. Jag hade beställt mat och köpt en flaska bra vin (även om jag själv bara drack vatten än så länge).

När vi satt vid köksbordet berättade jag om samtalet med Dominic. Caras ögon spärrades upp, och sedan sprack hennes ansikte i ett massivt leende.

”Han häver kontraktet med Dennis och ger det till dig?” skrattade hon. ”Herregud, Emmett, det är poetisk rättvisa. Han kommer att explodera.”

”Låt honom göra det”, sa jag och lutade mig fram. ”Cara. Jag behöver en kontorschef. Jag behöver någon som kan hantera löner, fakturering, materialbeställningar och allt som jag inte har tid med när jag är ute på bygget. Jag kan erbjuda dig femton procent högre lön än vad pappa betalar dig, och full sjukförsäkring.”

Hon slutade le och tittade allvarligt på mig. Sedan ställde hon ner sitt vinglas.

”Jag sa upp mig i eftermiddags”, sa Cara.

Det var min tur att spärra upp ögonen. ”Gjorde du? Vad sa han?”

”Han var ett vrak”, sa Cara, och det fanns ingen sympati i hennes röst. ”Dennis har tillbringat de senaste dagarna med att skrika på Clay för allt. Stämningen på kontoret är giftig. De inser att skolan är borta. Tre av de bästa montörerna, killar som du har tränat upp, kom till mig i morse och sa att de letar nytt jobb. Dennis kan knappt betala leverantörerna eftersom banken frös checkkrediten när de fick nys om att licensen var dragen. Jag lade min nyckel på hans skrivbord, önskade honom lycka till och gick.”

Hon sträckte ut handen över bordet.

”Jag tar jobbet, Emmett. Och om du vill, kan jag ringa de där tre montörerna redan i kväll. De skulle följa dig till helvetet och tillbaka om du bad dem.”

Ett helt team, redo att starta. På mindre än en vecka hade maktbalansen inte bara förskjutits; den hade krossats och byggts upp på nytt.

”Ring dem”, sa jag.

—

Fredagen kom. Dagen då Dominics tidsfrist löpte ut.

Klockan 14:00 skickade generalentreprenören den formella uppsägningen till Harland Electric. Trettio minuter senare plingade det i min egen e-postlåda. Det var ett nyskrivet kontrakt för *Second Shift Electric*, med samma summor, samma tidsram och mitt namn högst upp på ansvarslistan. Jag skrev ut det, signerade det och skickade tillbaka det.

Och sedan började det riktiga arbetet.

Jag, Cara och de tre montörerna som sagt upp sig från pappa – Mike, Luis och Dave – arbetade dygnet runt de närmaste veckorna. Vi hyrde in oss i en liten industrilokal. Vi leasade två skåpbilar och köpte verktyg. Eftersom jag hade ett okladerligt rykte hos leverantörerna, hade de inga problem med att sätta upp nya kreditkonton åt mig. Min kropp läkte snabbt. Läkaren gav mig klartecken att börja arbeta, så länge jag inte lyfte över femton kilo de första veckorna. Jag överlät de tunga kablarna åt killarna, och jag fokuserade på ritningar, installationer och projektledning.