”Det handlar om din försörjning, Dennis”, svarade jag. Jag använde hans förnamn för första gången i mitt liv. Han ryckte till som om jag hade slagit honom. ”Och Clays. Inte min. Jag har min licens. Mitt värde stannar hos mig. Vad har du utan mig?”

”Jag byggde det där företaget från grunden!” skrek han, och nu bröt vreden igenom fasaden. ”Jag gav dig ett jobb! Jag lärde dig allt du kan!”

”Du gav mig en sopkvast när jag var fjorton, och sedan betalade du mig trettio procent mindre än marknadsvärdet medan jag räddade ditt företag från att gå i konkurs när du lät din egen licens förfalla”, svarade jag lugnt. ”Jag drog in tillstånden, jag räknade på offerterna, jag hanterade inspektörerna, jag gjorde ritningarna, och jag tog ansvar för säkerheten. Du spelade golf och lät Clay köra runt i en företagsbil han inte förtjänade.”

”Det är ett familjeföretag!”

”Nej”, sa jag. ”Det är en diktatur där du tar all vinst och jag tar all risk. Inte längre.”

Han tittade på min hållning. Han tittade på mina ögon. Han insåg äntligen att han inte kunde beordra mig tillbaka in i ledet. Så han bytte taktik. Desperationen kröp fram.

”Okej. Okej, lyssna. Jag förstår att du är arg för att vi åkte. Men läkarna fixade dig, eller hur? Du står ju upp. Du är ung och stark. Vi hade planerat den där resan länge. Mamma behövde komma iväg. Vad vill du att jag ska göra? Vill du ha delägarskap? Tjugo procent av företaget. Det är ditt. Vi skriver papper i eftermiddag.”

Jag log. Det var ett kallt, dött leende.

”Det var cancer, Dennis.”

Han tystnade. Ordet hängde i luften mellan oss som en giljotin.

”Vad… vad menar du?”

”Massan på min njure. Det var renalcellscancer. Läkarna skar upp min buk, tog ut min njure, klippte bort tumören, och sydde ihop mig igen. Det var det jag låg på operationsbordet och gjorde medan ni drack margaritas vid poolen och oroade er för era jävla tillstånd.”

Pappas ansikte förlorade all färg, till och med under solbrännan. Hans mun öppnades och stängdes, men inga ljud kom ut. Han såg ner på min mage, som var täckt av min stora t-shirt, som om han plötsligt kunde se bandagen genom tyget.

”Cancer?” viskade han till slut. ”Men… varför sa du inte hur allvarligt det var?”

”Jag sa det till er för tre månader sedan. Jag sa att de hade hittat en tumör. Mamma bytte samtalsämne till kakel. Du sa att det var en ’småsak’. Ni ville inte höra det, för om ni hade accepterat verkligheten hade ni varit tvungna att stanna hemma och faktiskt bry er om mig för en gångs skull. Det var för obekvämt. Precis som det alltid har varit obekvämt för er när jag haft egna behov.”

”Emmett, jag… jag visste inte…”

”Och när jag bad om en enda sak – en jävla bilresa hem från sjukhuset – sa min syster att jag inte var mer betydelsefull än någon annan. Och du gjorde tummen upp.”

Jag tog ett steg framåt. Han tog instinktivt ett steg bakåt ut i trapphuset.

”Här är verkligheten, Dennis. Jag är klar. Jag är uppsagd. Jag kommer aldrig, under några omständigheter, att återknyta min licens till Harland Electric. Om du vill behålla skolprojektet, föreslår jag att du hittar en annan licensierad mästare på sju dagar som är villig att skriva på för ett företag med ditt rykte. Annars får väl Clay sätta sig och råplugga.”

”Emmett, snälla”, sa han. Det var den första gången jag någonsin hört honom be. Riktigt be. ”Du sänker mig. Jag har tagit lån för materialet till skolan. Om vi förlorar det här kontraktet, går jag i konkurs. Vi förlorar allt.”

”Då får ni sälja huset och bo i Cancun”, sa jag.

Jag stängde dörren i ansiktet på honom. Jag hörde honom stå kvar utanför i nästan fem minuter. Han bankade inte. Han ropade inte. Sedan hörde jag hans tunga, besegrade steg gå nerför trappan.

—

Den efterföljande månaden blev en mardröm för Harland Electric, men en fantastisk tid för mig.

Mitt fokus låg på läkning. Varje dag gick jag lite längre. Jag sov ordentligt för första gången på år. Själen var lätt.

Två dagar efter att jag stängt dörren i ansiktet på min pappa, fick jag ett samtal. Det var Dominic, projektledaren för generalentreprenören på skolbygget.

”Jag hörde att din gamla man flög hem från Mexiko”, sa Dominic, hans ton var grov men respektfull.

”Han var förbi min dörr i måndags, ja.”