Jag tittade på det 1,8 meter höga cederstaketet. Det var en perfekt konstruktion. Skuggan från det föll mjukt över min gräsmatta. Jag visste att bakom det där staketet satt förmodligen en kvinna som fortfarande kokade av förbittring, som fortfarande mätte andra människors grässtrån med ögonmått och letade efter fel i en värld hon inte längre kunde kontrollera.
Men på min sida av staketet blåste vinden tyst. Mina soptunnor stod exakt var jag ville ha dem. Min utomhuslampa lyste i vilken nyans av vitt jag än behagade.
Och jag hade inte fått ett enda brev på tre månader.






