”Nej, Ruth,” sa jag milt och började försiktigt borsta hennes hår med den mjuka borsten jag alltid hade med mig. ”Han är inte här. Det är bara vi två nu.”

Hon blundade och njöt av borsttagen mot sin hårbotten. Ett litet, fridfullt leende spred sig på hennes läppar.

”Det är bra,” viskade hon. ”Han gillade aldrig sjukhus ändå.”

Jag log, lade ner borsten och tittade ut över innergården. Solen sken. Skuggorna var borta.

”Nej,” sa jag. ”Det gjorde han inte. Men vi klarar oss fint utan honom.”